Dom i ”tjuvsak” 1772

av E Per Söderlind

Omkring år 1765 gick ett rykte i Sollefteå-trakten, att där förekom olovlig handel med järn och stål. Förståsigpåare antydde, att stålet hade viss likhet med det stål, som mästersmeden Carl Christian Mähler tillverkade i Stålhammaren på Sollefteå bruk.
Då skvallret nådde mäster Mähler, framhöll denne, att om stål var i omlopp, kunde det vara fråga om det stål, som för en tid sedan hade stulits i Stålhammaren. Fem stänger fint fatstål och två stänger instrumentstål saknades. Vem som stulit stålet, kände Mähler ej till, men han hade sina misstankar.

Tre misstänkta

Ryktet gav en antydan om att avskedade båtsmannen Nils Frisk skulle ha sålt stål i smyg till en bonde i Jämtland. Mera kom ej ut. Småningom nådde skvallret bruksinspektören Nils Sedin. Denne anade genast, att allt ej stod rätt till vid Stålhammaren. Då misstankarna om olovlig stålhandel var riktade mot Frisk, ansåg Sedin det som sin plikt att stämma honom.
Den 30 januari 1766 var Frisk instämd till laga vinterting i Sollefteå härad, anklagad för stöld och olovlig stålhandel. Frisk var på grund av sjukdom förhindrad att närvara. Vittnesförhören gav dock följande bild av smyghandeln med stål:
Bonden Sven Olsson från Laxsjö by i Föllinge socken i Jämtland kom en morgon till Frisks stuga för att köpa stål. Han reste i sällskap med bonden Erik Olofsson och drängen Erik Persson, både från Byn i Fors socken. De mottogs av Frisk, som lovade både stål och järn till bättre pris än på Bruket, ”allenast Sven ville vara trogen och ej återkomma till avhämtandet därav förr än mörka aftonen”. Frisk tog ur ett skåp fram ”en hoper stålstycken”, varav Sven Olsson fick köpa 12 marker för 12 daler kopparmynt. Då Sven önskade köpa mer stål, framhöll Frisk, att det mesta redan var bortlovat. Jämtarna återvände genast hem.
Bonden Erik Olofsson och drängen Erik Persson inkallades som vittnen ”för dödsfalls skull och i anseende till deras fjärran vistande härifrån”. Båda intygade, att stålköpet hade tillgått så, som Sven Olsson hade skildrat det i sin inlaga. Frisk ålades därefter att vid 10 daler silvermynts vite inställa sig personligen till nästa ting den 30 september 1766.
Båtsman Frisk befann sig i en ohållbar situation. Hans handel med stål låg i öppen dag. Då ingen återvändo fanns, berättade Frisk inför rätten, att han erhållit stålet av mäster Carl Mähler och dennes son, gesällen Johan Mähler. Det rörde sig sammanlagt om l lispund stål, som Frisk påstod sig ha dels köpt av smederna Mähler, dels erhållit som betalning för utfört arbete. Några stålbitar hade överlämnats till torparen i Filitjärn. Återstoden hade Frisk hållit gömd i källaren under köksgolvet.

Inspektor Sedin chockad

För inspektor Sedin kom Frisks bekännelse som en kalldusch. Att bruksfolk skulle vara inblandat i smyghandeln ansågs vara en allvarlig sak, som måste bevisas och till laga näpst befordras.
Frisk förklarade sig vara i stånd att styrka sitt påstående genom att inkalla såsom vittnen Erik Jansson i Önsta, Johan Olsson i Gärde, Erik Ersson i Västerflo, smeden Jon Ersson på Bruket och skomakaren Jonas Åström. Enligt Frisk hade även dessa köpt stål av Mähler.
Frisks vittnesmål upprörde starkt Carl och Johan Mähler. De uppfattade angreppet mot dem rätt och slätt som förolämpning och förbehöll sig satisfaktion (upprättelse).
Till hösttinget den 26 september 1767 hade inspektor Sedin inkallat flera pålitliga vittnen att föra talan mot mäster Mähler. Sedin ansåg deras vittnesmål betydelsefulla.

DomITjuvsak_1

Johan Olsson i Gärde berättade, att han hade sett mäster Mähler tillverka en schäs-ås till handelsmannen Israel Edenmark. Åsen tycktes vara gjord av järn- eller stålstycken, som vittnet ansåg vara hopvällda i Stålhammaren. Mähler genmälde, att Edenmark hade med sig dessa bitar från Härnösand. – Sven Hansson i Övergård påpekade, att han hade sett stål hos Edenmark.
Vittnet Olof Persson i Granvåg påstod, att mäster Mähler köpte lax och betalade med stål, då han för 5, 6 år sedan var på besök i Granvåg. Olof Andersson i Västanbäck intygade, att Mähler bett honom meddela jämtar, att de kunde tillbyta sig stål mot sidenhalsdukar, om de pålsmässotid kontaktade Mähler.
Bälgmakare Erik Wertin och Jon Jonsson i Hallsta tog på sin ed, att de sett mäster Mähler arbeta ensam i Stålhammaren med att utsmida enjärnstör. Om stören var av järn eller stål, kunde de dock ej yttra sig.
Mähler erkände, att han år 1765 för eget behov hade tillverkat en järnstör av stångjärn. Järnet hade han tagit på räkning.
Då flera vittnen framhållit, att mäster Mähler utbjudit stål till intresserade köpare, frågade rätten gesällen Måns Mattsson, om han sett mäster Mähler sälja stål. Mattsson medgav, att så var fallet. Men Mähier hade alltid förklarat, att stålet hade tagits på räkning.

Snaran dras åt

Till hösttinget den 25 september 1769 hade på inspektor Sedins begäran flera vittnen infunnit sig att vittna mot båtsman Nils Frisk. Följande vittnesmål avlades:
Thomas Abramsson i Nyland berättade, att han i vintras hade sett ett l 1/2 alnar långt och cirka l lispund 5 marker tungt järnstycke i en rishög hos Frisk. Vid ett tidigare besök hos Frisk hade han varit i tillfälle att granska ett cirka l 1/2 alnar långt stålstycke, som torde ha vägt cirka l lispund. Stålstycket var utdraget till en stång i ena änden. Abramsson intygade dessutom, att han hade sett Frisk i Nyland samma dag, som liesmeden Nils Jonsson från Röksta i Nordingrå var där. Thomas hade lagt märke till att en säck låg på Frisks källare. Vad som låg i säcken, visste han dock icke.
Thomas bror Abraham intygade, att han vid ett besök hos Frisk sett två stålstänger. Den ena stången var platt, den andra fyrkantig. Stängerna låg i en rishög i närheten av en hölada. Abraham kunde visserligen ej ange stängernas längd men visste, att dylika stänger brukade vara 31/2 alnar långa. I pålsmässotid gav Frisk ett l aln långt järnstycke till Abraham. Thomas, som fick ett liknande järnstycke, gav det till sin bror. Dessa järnbitar hade Abraham bytt bort mot lin och lärft till en ”nattkappa”. Att Frisk och liesmeden Nils Jonsson varit i Nyland samtidigt kunde även Abraham intyga.
Torparen Jon Persson i Östernyland berättade, att Frisk år 1766 hade givit honom två järnstänger som betalning för fodertransporter. Liknande stänger hade han sett i en ”grubba” under golvet i Frisks stuga. Härtill genmälde Frisk, att han fått stängerna av mäster Mähler.
Då Persson misstänkte, att allt ej stod rätt till, överlämnade han stängerna till inspektor Sedin och berättade, hur han erhållit dem. Stängerna befanns väga l lispund 13 marker. Vid anställda prov i Stålhammaren visade de sig vara av stål.
Drängen Olof Nilsson, Hågesta, var med, då bergsgevaldigern Hans Sollenius på anmodan förrättade visitation hos Frisk den 3 maj 1769. Nilsson berättade, att i en bosshög vid en laduvägg påträffades en platt stålstång och två fyrkantiga stänger samt elva stålbitar. Tillhopa vägde stålet 2 lispund 11 marker. Vid detta tillfälle gömde sig Frisks hustru i ladan. Hon vägrade komma ut. Besiktningsmännen hade iakttagit Frisk springande ta sig över hagarna in i skogen.
Frisk hade inte mycket av värde att invända mot vittnesmålen. Men när Olof Nilsson berättade om visitationen, förde Frisk ett sådant oväsen, att han måste utvisas.
Lagtima bergsting hölls den 5 oktober 1769 i Härnösand. Närvarande var Nils Sedin såsom kärande och mäster Carl Mähler och hans son Johan såsom svarande. Frisk däremot hade ådragit sig en häftig sjukdom och företräddes av fältskär Jacob Detlof Eberstein.
Då Sedin begärde få höra gesällen Måns Mattsson, anförde mäster Mähler omedelbart jäv emot denne: gesällen var ”under hans lydno” och enligt kontraktet ”i hans bröd”.
Mähler framhöll med skärpa, att inspektor Sedin flera gånger hörts yttra, att Måns Mattsson skulle utses till stålsmed vid Bruket i Mählers ställe, så snart denne ”kom undan”. Efter att ha tagit del av Mählers kontrakt, förklarade rätten Måns Mattsson jävig som vittne mot mäster Carl Mähler. Det medgavs dock, att han kunde höras upplysningsvis.
Bergsgevaldigern Hans Sollenius, som tillsammans med drängen Olof Nilsson i Hågesta och gesällen Måns Mattsson, hade anställt husrannsakning hos båtsman Nils Frisk den 3 maj 1769, vitsordade till fullo Olof Nilssons ovan anförda vittnesmål.
Sollenius hade också granskat den schäs-ås, som Mähler hade uträckt till handelsmannen Israel Edenmark. Järnåsen vägde 2 lispund 6 marker och ansågs vara tillverkad av ”elakt och järnblandat” stål av det slag som mäster Mähler brukade utsmida på Stålhammaren. Mähler förklarade lugnt, att åsen var utsmidd av två ”schamplunjärn”, som Edenmark hade haft med sig från Härnösand.
Gesällen Måns Mattsson var jävig mot sin mäster men ej mot dennes son Johan och ej heller mot båtsman Frisk. Därför kunde han vittna mot de båda senare. Mattsson berättade, att Johan Mähler för 3,4 år sedan sålt ett halvt lispund stål till en jämtlänning. Detta stål var uträckt i fyrkantiga småstycken.
Johan Mähler ingick i svaromål och förklarade, att han erhållit stålet av sin far, vilket denne bejakade. För 5, 6 år sedan hade Mähler uttagit på räkning l lispund plattjärn, 3 skyfflar, 3 par yxor och ett halvt lispund stål. Dessa järnvaror hade han med sig på sin resa åt Jämtland till. Att det förhöll sig så, kunde utläsas av brukets räkenskapsböcker. Till pastor Abel Brunner, som var kyrkoherde i Ramsele (1743-1768), hade Mähler överlämnat l skyffel och 2 yxor som betalning för ull och medikamenter. Nils Persson i Gagnet hade fått l skyffel, l yxa och stålet som ersättning för att Mähler gästat honom. Av järnet hade Mähler tillverkat en järnstör. Mäster Mähler förklarade, att det stål, som hans son Johan hade givit till en jämtlänning, hade uttagits på masters egen motbok.
Den 15 november 1770 hölls ordinarie bergsting med Ångermanlands och Medelpads allmoge under ledning av bergsfogde Daniel Qyist. Mäster Mähler, som hade arresterats kort tid efter föregående bergsting, hämtades nu ur arresten. Hans dotter Anna Stina och gördelmakare Johan Gustaf Gradman, vilka misstänktes för olovlig stålhandel, hade också inställt sig. Men Nils Frisk, som rymt ur arresten, stod ingenstädes att finna och måste efterlysas. Då ingen kunde förklara, hur rymningen hade tillgått, förbehöll bergsfogden sig rätten att åtala stadsvaktmästare Pehr Åström i Härnösand för försummelse i tjänsten.
Anna Stina Mähler erkände under förhören, att hon haft med sig stål i ett skrin till Härnösand. Stålet hade hon sålt till gördelmakare Gradman. Men rätten erinrade sig, att sumpfiskare Nyman i ett tidigare vittnesmål sagt, att Erik Persson i Rö ej hade fått köpa stål av henne, eftersom stålet redan var bortlovat. Rätten undrade, hur det egentligen förhöll sig med den saken.
Då Anna Stina Mähler nu råkat i trångmål, fann mäster Mähler för gott att ingripa. Det stål, som Anna Stina utbjudit, hade hon fått av sin far. Stålet var från Söderfors bruk. På försök hade Mähler uträckt stålet i hammaren tillsammans med brukets eget stål. Alltsammans erhöll Sollefteå bruks stålmärke. I sitt inlägg beklagade Mähler, att hans dotter ej haft förstånd att anföra jäv mot sumpfiskare Nyman. Denne hade på grund av osämja förbjudit hennes ”prästattest” hos pastor Nils Jonae Bredberg i Härnösand. – Det visade sig sedermera, att någon tvist ej hade förekommit mellan Anna Stina och Nyman. Mählers inlägg bör kanske uppfattas som ett försök att eliminera Nyman som vittne.
Mäster Carl Mähler ansåg sig ha rätt att driva handel med stål och järn, som uppförts på räkning i hans motbok. Då Mähler flera gånger hänvisade till uppgifterna i motboken, begärde bergsfogden att få låna den för granskning. Mähler hade intet emot detta.
Då rättegången drog ut på tiden, började de inblandade misströsta om utgången. Inspektor Sedin klagade över att tillverkningen av stål lidit svårt avbräck genom denna ovisshet. Visst var gesällen Måns Mattsson en duktig stålsmed, men inte kunde han riktigt ännu mäta sig med den gamle besvärlige mästaren från Solingen. I arresten satt mäster Mähler mörk i hågen och längtade efter hammarens välkända dunk. Då båtsman Frisk inte stod ut längre, hade han rymt ur arresten, förtvivlad över den situation i vilken han försatt sig.
Men så en dag fick inspektor Sedin en idé som gav nytt hopp. Han satte sig ned och skrev ett brev till mäster Mähler. I brevet klagade han över att bruksdriften genom Mählers arrestering tillfogats stor olägenhet. Sedin nämnde i brevet, att han även skrivit till bergsfogden angående Mählers arrestering. Mähler uppfattade brevet såsom ett slags borgen, varför han uttryckte en önskan att bli försatt på fri fot.
Bergsfogden erkände visserligen, att han mottagit ett brev från Sedin, men ansåg sig ej ha rätt att ”släppa Mähler därpå lös”, eftersom rätten hade satt honom i arrest. Det brev som inspektor Sedin hade skrivit, kunde ej anses för löftesskrift.

DomITjuvsak_2

Bergsfogden utreder och anklagar

Sedan bergsfogde Qvist tagit del av Mählers motbok, blev det lättare för honom att värdesätta Mählers invändningar i sak. Han inledde sitt förhör med att be Mähler besvara anklagelserna punkt för punkt.

  1. Enligt det vittnesmål, som Olof Pärsson i Granvåg avgivit, hade Mähler 1762 eller 1763 till bytt sig lax mot stål. Bergsfogden undrade, varifrån Mähler erhållit sitt stål, då inget stål uttagits dessa år enligt motboken. Mähler svarade, att stålet var från Söderfors bruk. Stålet hade han köpt av handelsmannen Erik Reselius.
  2. Hur var det möjligt för Mähler att överlämna 13 marker stål till avskedade båtsmannen Nils Frisk, då Mähler enligt motboken ej uttagit något stål på räkning för åren 1765 och 1766? Mähler svarade då, att han ej lämnat något stål till Frisk.
  3. På bergsfogdens fråga, varifrån Mähler hade fått ämnet till den schäs-ås, som han tillverkat åt Israel Edenmark, svarade Mähler, att Edenmark haft ås-ämnet med sig från Härnösand.
  4. Med anledning av att bälgmakare Erik Wertin hade sett mäster Mähler tillverka en järnstör och Jon Jonsson i Hallsta följande år observerat honom lägga stål på en järnstör, frågade bergsfogden, varifrån Mähler erhållit järnet och till vilka personer järnstörarna hade tillverkats. På detta svarade Mähler, att han år 1765 hade utsmitt en stör av det järn, som han tagit på räkning. Följande år hade han stållagt järnstören med stål, som uttagits på räkning. Här inflikade Qvist att Måns Mattsson hade berättat ”att han någon gång kunnat se Mähler sälja stål”.
  5. Mähler anmodades att redogöra för sitt köp av det söderforsstål, som han lämnat till sin dotter Anna Stina att avyttra i Härnösand. Mähler förklarade, att det kunde han ej, eftersom han hade köpt stålet av okänd man.

Bergsfogde Qvist lämnade därefter en kort redogörelse för Mählers årliga uttag av järn- och stålvaror i bruksmagasinet. Av motboken framgick att Mähler 1758-1769 hade uttagit på räkning 80 st 3 tumsspik, 7 yxor, 3 skyfflar, 2 formspjäll, 4 lispund 18 marker stångjärn och 10 marker stål. De redovisade uttagen gjorde det möjligt för bergsfogden att koncentrera sig på de vittnesbörd, som tydde på olovlig handel med järn och stål.
Efter denna genomgång tillfrågades Mähler, varifrån han erhållit det halva lispund stål, varmed han hade betalat lax. Mähler uppmanades vidare att bevisa ”sin laga fångst” av de 6 marker stål, som lämnats dottern Anna Stina. Tillverkningen av Edenmarks schäs-ås ansågs också graverande för Mähler.
Allra sist tillfrågades Mähler, om något stål stulits ur Stålhammaren? Mähler framhöll, att så var fallet. Eftersom Frisk enligt flera vittnesbörd idkat handel med stål, hade Mähler misstänkt, att det var Frisk som stulit 8 å 9 lispund stål i Stålhammaren. Detta hade han meddelat inspektor Sedin på ett tidigt stadium.
Vidare påstod Mähler att inspektor Sedin hade på hans inrådan sökt ordna en fälla för båtsman Frisk. Enligt överenskommelse skulle en jämtlänning Sven Olsson från Laxsjö by i Föllinge socken bege sig till Frisk för att köpa stål i vittnens närvaro. Bokhållare Forsvalls bror och länsman Högberg skulle närvara vid köpet och göra beslag. Men Sven Olsson hade kommit tidigare än beräknat och hunnit avlägsna sig efter att ha fått köpa 12 marker stål. Forsvalls bror blev igenkänd av en systerson till Frisks hustru, som naturligtvis varnade sin man. Och stålet kunde i tid gömmas undan. Detta var mäster Mählers version av händelseförloppet.
Bergsgevaldigern Sollenius kunde styrka, att mäster Mähler genast igenkänt det stål, som vid rannsakningen påträffats hos Frisk såsom varande av Sollefteå bruks tillverkning. Frisk var därför starkt misstänkt för stöld och olovlig handel med stål. Sollenius bekräftade, att han hört inspektor Sedin säga, att Mähler saknade stål i sin hammare.
Delägaren i Sollefteå bruk, brukspatron Jacob Ephraim Clason var dock av annan uppfattning. I ett brev till sin bokhållare Tollbom framhöll han bl a att vittnesmålen tydligt visade att Carl Mähler var skyldig till olovlig handel med järn. ”Mählers tjuvsak” var Clasons benämning på rättegången. Brevet upplästes i rätten. Mähler blev förargad över Clasons beskyllningar och menade att denne borde få plikta härför.
Vittnesmålen var hitintills ej så graverande för Mähler att en inskränkning i hans rörelsefrihet var motiverad. Av den anledningen beslöt rätten den 22 november 1770 att ”entlediga” Mähler från arresten. Men han uppmanades, ”att vid fyratio daler silvermynts vite ej resa ur staden, innan vidare slut i denna sak fallit”. Till undvikande av ”plikt för upprop” borde han dessutom vid påfordran vara tillstädes.

Ödmjukt memorial

Den 13 november 1770 insände inspektor Sedin en skrivelse till bergskollegium med anledning av att olovlig stålhandel hade förekommit vid Sollefteå bruk. Sedin framhöll, att han hade ansett sin plikt vara att utverka bergstingsrättens tillstånd att få så många vittnen som möjligt hörda vid ortens häradsting. Åtskilligt av värde hade framkommit vid dessa förhör. Några vittnesmål krävde särskild uppmärksamhet. Sedin framlade därefter sina synpunkter på dessa vittnens berättelser och mäster Mählers avgivna svaromål.

  1. Bälgmakare Erik Wertin och Jon Jonsson i Hallsta hade var för sig sett Mähler ensam tillverka en järnstör i Stålhammaren. Mähler erkände, att han för eget behov hade uträckt en järnstör år 1765. Följande år hade stören stålsatts. Sedin ansåg påståendet vara orimligt, då en färdig järnstör kunde erhållas i stångjärnshammaren för samma pris som själva järnet. Dessutom brukade en järnstör väga l lispund eller något däröver. Mähler hade 1764-1769 uttagit endast 11 marker stål på räkning. Sedin ansåg, att Mähler uppenbarligen var skyldig Bruket för järn och stenkol, som använts vid störtillverkningen.
  2. Johan Olsson i Gärde hade berättat, att Israel Edenmark bett honom laga en schäs-ås eller schäs-axel, som Mähler tillverkat i Stålhammaren. Om axeln var av järn eller stål visste inte Olsson. Axeln, som i närvaro av bergsgevaldigern Hans Sollenius blivit bortbruten ur schäsen, vägde 2 lispund 6 marker bergsvikt. Den var tillverkad av järnblandat stål. Mähler däremot hade förklarat, att axeln bestod av gammalt järn, som Edenmark fört med sig från Härnösand.

Sedin ansåg för sin del, att axeln var sammanvälld av sämre råstålsskivor, ”som första gången varit plattat under hammaren”. Denna tillverkning hade Mähler gjort utan tillstånd. Därtill kom att Mähler under arbetets gång hade försnillat en hel del stenkol, som kostade 16 daler per tunna vid Bruket. Sedin trodde inte, att Mähler hade kunnat tillverka axeln samtidigt med att annat stål blivit sammanvällt i härden.

  1. Sumpfiskaren Nyman hade intygat, att det stål, som Mähler i påskas hade lämnat till sin dotter att försälja, var ”tyskt stål”, dvs sådant stål, som Mähler tillverkade i Stålhammaren. Men Mähler hade påstått, att stålet var från Söderfors bruk. Sedin däremot ansåg det uppenbart, att Mähler under ensamma stunder i Stålhammaren låtit mindre mängder av tillverkningen hänföras till avbränning. Då ett sådant förfarande stred mot Mählers kontrakt och mot kungl förordning, yrkade Sedin på att Mähler skulle straffas för detta tilltag.
  2. Vad avskedade båtsmannen Frisk beträffade yrkade inspektor Sedin på ersättning för det stål, som Frisk otvivelaktigt stulit i Stålhammaren eller möjligen erhållit av Carl och Johan Mähler men ”ej gittat visa sitt laga fång”. Sedin uttryckte en förhoppning om att Frisk måtte bli rättvist straffad för den begångna stölden.

Till sist uttryckte inspektor Sedin sitt beklagande över att vittnesmålen mot Mähler angående tillverkningen av Edenmarks schäs-axel tagit en vändning till Mählers fördel. Sedin hoppades dock att med hjälp av nya vittnen kunna styrka, att Mähler olovligen använt brukets tyskstål vid tillverkningen av schäs-axeln.
Fortsatt förhör ger utslag i målet
Det framgick av flera vittnesmål, att Frisk ej sällan uppfört sig som om han haft något olagligt för sig. Att misstänka honom för stöld av stål låg nära till hands, då flera vittnen iakttagit stål i Frisks gömmor.
Bergstingsrätten ansåg Frisk skyldig till stöld av det stål, som Sollenius påträffat vid rannsakningen den 3 maj 1769. På liknande sätt uppfattades det stål, som bonden Sven Olsson från Laxsjö by i Föllinge socken köpt för 12 daler kopparmynt. Det vid rannsakningen påträffade stålet uppgick till 8 lispund 2 marker och järnet till 13 marker. Värdet angavs till 91 daler 8 öre kopparmynt. Det konstaterades, att Frisk inte hade kunnat bevisa sitt påstående, att han erhållit stålet av mäster Mähler och dennes son Johan.
Frisk sakfördes för tjuvnad ”till 11 par spö, tre slag av paret”. Dessutom skulle han i Sollefteå sockenkyrka ”undergå uppenbar kyrkoplikt” samt ersätta värdet av stulet järn och stål, som ännu ej kommit till rätta, med 42 daler 19 öre kopparmynt. Han skulle även gottgöra inspektor Sedin för inkallade vittnen och övriga kostnader i samband med rättegången med 20 daler silvermynt.
Mäster Mähler friades från allt ansvar för det stål, som han givit sin son Johan, för den skyffel och de två yxor, som han lämnat till pastor Brunner, liksom även för den skyffel, som han sålt till Nils Pärsson i Gagnet. Även det järn, som Mähler använt till att förfärdiga och sko en järnstör, fann rätten vara uttaget på räkning. Men enligt bergstingsrätten hade mäster Mähler ej kunnat trovärdigt förklara, varifrån han fått det halva lispund stål, som hade överlämnats till Olof Pärsson i Granvåg såsom betalning för lax. Ej heller hade han kunnat bevisa att det stål, som genom dottern Anna Stina givits till gördelmakare Gradman i Härnösand, varit söderforsstål. Därför ansåg bergstingsrätten det vara uppenbart, att Mähler borde dömas för snatteri, såframt han ej vid nästa bergsting kunde ge godtagbar förklaring till det han var anklagad för.
På bergstinget den 2 september 1771 skulle Mähler avlägga värjemålsed. Bergsfogden ansåg dock, att Mähler skulle ställas alltför bryskt inför ett svårt avgörande, om eden skulle avläggas på detta bergsting. Mäster Mähler ansågs inte vara så ”grundad i sin kristendom”, att han nu kunde tillåtas ”den ålagda värjemålseden gånga”. Betänketid beviljades till nästa bergting. Under tiden skulle bergsfogde Qvist söka förmå prästerskapet i orten ”att undervisa Mähler såväl uti dess kristendomsstycken som i synnerhet om värjemålsedens vikt och värde”.
Då utredningen om gesällen Johan Mählers delaktighet i den olovliga handeln med järn och stål ej slutförts på grund av att den anklagade varit sjuk, återupptogs rannsakningen mot honom. Inspektor Sedin påminde sig, att Frisks berättelse övertygat honom om att Johan Mähler haft stål ”om händer”. Den anklagade vidhöll inför bergstingsrätten, att Frisk stulit stålet i Stålhammaren. Därefter vidtog förhör med nya vittnen. Här skall endast följande vittnesmål återgivas:
Bonden Anders Mattsson i Västanbäck framhöll, att han inte kände till så mycket om olovlig stålhandel. Men påminde sig att han för 5, 6 år sedan hade sett Mähler och dennes son Johan gå in till Jan Abramsson bärande på säckar. Vad som fanns i säckarna visste han ej. Men säkerligen var de ej tomma. Mäster Mähler svarade helt kort, att säckarna var tomma. Avsikten var att hämta spannmål i dem.
Skomakare Jonas Östman berättade, att han för 5, 6 år sedan tillsammans med Johan Mähler färdats i släde från mäster Mählers stuga på Bruket till Jan Abramsson i Västanbäck. Handelsmannen Israel Edenmark bodde vid den tiden hos Abramsson. Under färden hade han hört, hur det skramlade i släden. Efter framkomsten varseblev han, hur Johan Mähler och Israel Edenmark vägde upp något med besman. Det föreföll som om det rörde sig om stänger eller mindre stycken. Om det var fråga om järn- eller stålstycken kunde han ej avgöra. Johan Mähler nekade ej till slädturen men förklarade, att han inte hade lämnat något stål eller järn till Edenmark.
Rättegången återupptogs i augusti 1772 på Undroms gästgivargård i Boteå socken. Nya vittnen hade inkallats. Christina Lang, hustru till bokhållare Erik Lang, berättade att hon för sju år sedan hade sett Carl och Johan Mähler gå in i handelsmannen Israel Edenmarks stuga på Sollefteå kyrkvall. Vid detta tillfälle hade hon inte lagt märke till något ovanligt. Men några dagar senare hade hon sett ”flera stänger eller tenar av ungefär 2 lispunds vikt” i Edenmarks matkammare. Stängerna liknade de tenar, som mäster Mähler brukade uträcka i Stålhammaren.
Christina Lang tillade, att hon vid ett tidigare besök hos Edenmark på den tiden, då denne bodde hos Jan Abramsson i Västanbäck, hade sett Johan Mähler komma på besök. Vittnet hade hört, att det skramlade i Edenmarks kammare men inte sett något misstänkt. Johan Mähler nekade blankt till Christina Langs vittnesmål.
Erik Jonsson i Önsta var nästa vittne. Han berättade att han år 1765 14 dagar före midsommar hade mött Carl och Johan Mähler på Prästänget vid Sollefteå kyrka. De vandrade västerut. Var och en av dem bar på axeln ”fyra eller fem granna fyrkantstänger av ej fullt l tums tjocklek. Stängerna, som var sex eller åtta kvarter långa, var omlagda med förskinn”. Vittnet kunde ej avgöra, om det var fråga om stål eller järnstänger.
Johan Mähler hördes. Han framhöll, att det var järn, som de bar till Edenmark. Järnet hade uträckts i Stålhammaren. Bergsfogde Qvist ansåg det uppenbart, att mäster Mähler uträckt järn i Stålhammaren. Därvid hade förbrukats en del stenkol, som ju tillhörde bruksägaren.
Mäster Mähler tillstod, att han ibland haft tillstånd till den gjorda uträckningen i Stålhammaren. För det mesta hade han dock gjort det på eget bevåg, då han ansett, att det icke lände bruksägaren till någon skada. Järnet hade uppvärmts tillsammans med stålet.
Sedin nekade till att Mähler haft lov att nyttja stenkol vid järnuträckning. Därför begärde han ersättning för förbrukat stenkol.
Enligt bergstingsrättens beslut den 22 november 1770 skulle mäster Mähler värja sig med ed. Men då risk för mened ansågs föreligga med därav följande ”själavåda”, fann rätten det vådligt att Mähler ”eden anförtro”.
Bergstingsrätten förklarade, att den järnuträckning, som Mähler bedrivit i Stålhammaren utan sin husbondes lov, måste betraktas som olydnad. Efter överläggning fann rätten Mähler skyldig och dömde honom att plikta 5 daler silvermynt. För att utan tillstånd ha använt brukets stenkol, fälldes Mähler för snatteri. Han dömdes till l daler 16 öre silvermynts böter och ålades att betala 3 daler silvermynt för den stenkol, som förbrukats. Om mäster Mähler ej kunde betala böterna, dömdes han till 3 dagars fängelse och ”förnöje målsägaren med arbete”. Dessutom skulle Mähler på en söndag undergå ”hemlig skrift och avlösning” i Sollefteå kyrkas sakristia.
Det ansågs skäligt, att Carl Mähler skulle betala de två vittnen, som omtalat järnuträckningen i Stålhammaren. Christina Lang och Erik Jonsson i Önsta skulle gottgöras med 8 daler 16 öre silvermynt.
Även inspektor Sedin bötfälldes och måste betala 5 daler silvermynt för förargelseväckande beteende. Hans förseelse bestod i att han i vredesmod drog till med en mustig svordom inför sittande rätt.

DomITjuvsak_3

Slutord

Ryktet om olovlig handel med järn och stål i Sollefteåtrakten visade sig alltså vara sant. Avskedade båtsmannen Nils Frisk ertappades och överbevisades om olovlig handel med stål, som stulits i Stålhammaren på Sollefteå bruk.
Mäster Carl Mähler och hans familj var utan tvivel inblandade i den olovliga handeln. Anna Stina överbevisades om brottsligt förfarande och sonen Johan blev portförbjuden på Sollefteå bruk. Mäster själv dömdes till böter för olydnad mot sin husbonde och för snatteri av järn och stenkol.
Brukspatron Jacob Ephraim Clason ingav till bergstingsrätten en skrivelse, vari han framhöll, att mäster Carl Mähler ej skött det honom anförtrodda smidet i Stålhammaren på ett förtroendeingivande sätt. Därför kunde nyckeln till Stålhammaren ej längre lämnas i stålsmedens vård. Bergstingsrätten, som anslöt sig till Clasons uppfattning, föreslog att nyckeln till Stålhammaren skulle förvaras hos inspektören de tider, då stålsmedjan var stängd.
Mästersmeden Carl Mähler förklarade sig vara nöjd därmed. Han förutsatte dock, att nyckeln skulle överlämnas till honom i god tid, ”så att han uti sitt arbete icke måtte bliva hindrad.”
Avslutningsvis skall framhållas, att det var förbjudet för hammarsmeder att sälja järn. Men inte nog därmed. Det var också förbjudet att köpa järn av smederna. Köparna gick i vår skildring fria från straff, men enligt Hammarsmedsordningen av den 26 juni 1766 var det förbjudet att köpa järn av smeder. Detta framgår otvetydigt av följande citat: ”Som ingen smed äger rättighet att sälja järn, så är det ock olagligt med honom handla”.
Ovanstående citat infördes ord för ord i den Kungörelse, som på ämbetets vägnar hade undertecknats av bergmästare A W Burman. Kungörelsen, som publicerades på Sollefteå bruk den 11 augusti 1785, upplästes i Graninge brukskyrka 4:e Böndagen eller den 23 oktober 1785 att lända smeder och allmoge till efterrättelse.

KÄLLOR:
1 Bergskoll arkiv, Advokatfiskalens arkiv, Rättsprotokoll Västernorrland och Jämtland. 1766-1775 E II d:3, Riksarkivet.
2 Svea Hovrätts arkiv., Domboken, renov, Västernorrlands län, 1766:105, Riksarkivet.
3 Svea Hovrätts arkiv, Domboken, renov, Västernorrland, 1767:109, Riksarkivet.
4 Svea Hovrätts arkiv, Domboken, renov, Västernorrland, 1769:117, Riksarkivet.
5 Svea Hovrätts arkiv, Domboken, renov, Västernorrland, 1773:133, Riksarkivet.
6 Dombok 1770. Bergmästarämbetet i norra distriktet, sign A I ab:3, Landsarkivet Härnösand.
7 Dombok 1771-09-02. Bergmästarämbetet i norra distriktet, sign AI ac: l, Landsarkivet Härnösand.
8 Dombok 1771-09-03. Bergmästarämbetet i norra distriktet, sign AI ac: l, Landsarkivet Härnösand.
9 Dombok 1772-08-11. Bergmästarämbetet i norra distriktet, sign AI ac: l, Landsarkivet Härnösand.
10 Dombok 1773-08-09. Bergmästarämbetet i norra distriktet, sign A I ac: l, Landsarkivet Härnösand.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>